Läser en hel del bloggar, där mammorna (ja, för det är oftast mammabloggar jag läser) skriver om sina otroligt glada och positiva barn.

Självklart blir man lite avis. Varför har inte jag ett barn som oftast är nöjd och glad?
Kan nog nästan säga, utan att ens överdriva, att min son är ett av dom gnälligaste barnen ever.

Han har en otroligt stark vilja, och får han inte som han vill.. ja, då kan han skrika och grina i evigheter. Försöker man då ta upp honom för att hitta på nåt som gör honom nöjd; ja, då sparkas och slåss han. Då har man inget annat val än att lämna honom, låta honom skrika av sig.. för att sedan bli nöjd. För ett tag.
För sen kommer han på nåt annat han vill, som han inte får. Och då börjar vi om på nytt.

När vi är ute bland annat folk så går det oftast riktigt bra med allt. Men när man sen ska hem, ja då blir det ganska ofta kalabalik. Helst ska han då lägga sig ner på marken och skrika.
Helt omöjlig att ha att göra med ibland.

Många säger att han ärvt sitt humör och sin surhet efter mig. Visst, det kan nog va sant. Men det måste väll finnas nåt man kan göra för att bli av med detta? Eller iaf göra det lite mildare.
Som ensam mamma orkar jag faktiskt inte med detta länge till.

Läste en mammablogg som hade ungefär samma problem. Dom gick till en barnpsykolog, och fick hjälp via dom. Och i mitt fall har det gått så långt att jag också funderat i dom banorna ett tag.
Jag skäms inte alls för att erkänna att jag skulle behöva hjälp med hans beteende. För att vara förälder är absolut inte alltid lätt. Och bara för att man har barn så betyder inte det att man alltid vet hur man bäst ska lösa alla dessa situationer.

Ska luska lite i detta, se vem man ska vända sig till osv.
Så hoppas jag att våran vardag kan bli lite lättare. För just nu är det förjävligt.

Publicerat den: 2010-04-18 kl 20:34:51 | Kommentera här! 4 st