Igår kväll fick jag ett samtal av mamma, som jag missade. Men av misstag hade hon spelat in ett meddelande på mobilsvar, där hon sa något i stil med att "det ser precis ut som min dotters katt". Ringde upp henne direkt, och då var hon hos en på Backvägen, en liten bit härifrån, och Lillis var där. Men han var sig inte alls lik. Han hade haft flera krampanfall, och såg allmänt förstörd ut.

Vi skyndade oss dit, och jag blev så klart överlycklig när jag såg att det var Lillis. Men samtidigt var det hemskt att se honom så förstörd.
Tog med oss honom hem. Försökte få i honom vätska, efs han antagligen var totalt uttorkad. Ringde även jourvetrinären, som tyckte det var bäst om vi kunde komma in till dom direkt. Så så blev det.

Lillis fick ganska direkt dropp. Kändes först ganska hopplöst, när hon sa att det är väldigt sällan som man lyckas sätta en nål på en så uttorkad katt. Men det gick otroligt bra, så då började man hoppas. Och hoppet steg, när han mer och mer började kvickna till.
Men så kom det. Krampanfallet.
Det var det som gjorde att hon helst inte ville skicka hem honom med oss över natten. Men samtidigt så fanns det ingen möjlighet för Lillis att få vara kvar där heller.
Inom en kort stund så hade han hunnit få ännu ett stort krampanfall, och ett mindre.
Så alternativen var då;
1. Åka till Trondheim eller Sthlm, till ett djursjukhus där dom tar emot och vårdar djur dygnet runt.
2. Att låta honom somna in.

Till slut bestämde vi oss för det sista alternativet. Eller.. A hade redan bestämt sig för det, men han ville så klart att jag skulle få säga min mening också.

Att Lillis var borta så länge kunde ha berott på att han fick ett epilepsianfall, och inte hittade hem. Det var vad hon trodde. Och kanske så har han alltid haft epilepsi, men att det inte bröt ut förrän nu.
Vetrinären kunde heller inte garantera att om vi valde att skaffa vård åt Lillis, så skulle han bli helt bra.
Visst känns det jäkligt trist, att avsluta hans 2-åriga liv utan att veta vad krampanfallen berodde på. Men vi gjorde vad som antagligen var bäst för honom just då. Han blev bara mer och mer slö efter alla anfall där borta.

Så nu är han i katthimlen, och dom senaste timmarna har jag spenderat gråtandes. Saknar honom såå jävla mkt!!
Men försöker även tänka att det var bättre att det blev så här, än att man inte fick veta alls vad som hänt honom där ute. Eller att han skulle ha dött där ute, och legat länge innan någon hittade honom.
Försöker tänka positivt, men det är svårt. Ville bara ha tillbaka honom i livet, frisk och kry.
Kommer bli otroligt tomt här hemma.

Lillis kommer att kremeras, och hans urna ska för alltid stå här hemma hos oss. Han ska få en fin minnesplats. Han kommer alltid att vara med oss.

Sov gott, älskade lilla vän.
Matte och husse kommer alltid att älska dig!

Publicerat den: 2008-06-27 kl 02:54:20 | Kommentera här! 5 st