Förlorad vänskap
När jag var en del av familjen Andersson så fick jag en ny vän. Det blir lätt så, när flera av ens pojkväns bröder skaffar flickvänner.
Vi umgicks en del, eller hördes på telefon, ganska regelbundet. Ibland kom hon och hälsade på mig och lilleman när vi bara var hemma på dagarna. Vi umgicks en del alla fyra; vi och pojkvännerna. Det funkade jättebra.
När det blev bestämt att vi skulle flytta isär, och att jag skulle flytta från huset, så blev hon orolig.
Hon var lite rädd att vi inte skulle umgås lika mkt nu när jag flyttade.
Jag hade nästan redan räknat med att det skulle bli som det är nu, men jag hoppades på ett annat slut mellan oss.
Jag hoppades att vi skulle kunna fortsätta umgås, nästan, som förut. För lite annorlunda skulle det juh bli, iom att vi båda inte längre "dejtade" en varsin av bröderna Andersson.
Men jag hoppades verkligen att vi fortfarande skulle kunna umgås som vänner.
Innan jag flyttade så pratade vi en del på facebook, det blev ofta missförstånd. Jag undrade varför. Hon svarade; "Jag undrar vems fel det är?" Jag kände direkt att det är mitt fel, eftersom jag är delaktig i att jag och A flyttat ifrån varann.
Men varför ska jag känna skuld i det? Jag gör det för att JAG ska må bättre. Jag gör det för att A ska må bättre. Jag gör det för att O ska må bättre.
Skulle jag fortsätta i ett dåligt förhållande, bara för att göra vissa andra glada? Ska jag behöva stanna i ett dåligt förhållande för att få behålla vissa vänner?
Jag trodde våran vänskap var starkare än så. Att vi skulle kunna umgås trots att jag inte längre är en del av familjen Andersson. Jag tycker det är skittrist att vi inte längre verkar kunna umgås, och detta pga att jag flyttat. Som det känns för mig iaf.
Nu när jag flyttat så märks det såå väl vilka som är ens riktiga vänner. Ni är inte många som jag räknar som mina riktiga vänner, men ni betyder otroligt mkt för mig och jag är såå glad att jag har er! Hoppas ni vet vilka ni är.
Tänker inte längre gräva ner mig i detta.
Jag är glad åt det jag har, och tänker inte sörja det jag inte har.
Vi umgicks en del, eller hördes på telefon, ganska regelbundet. Ibland kom hon och hälsade på mig och lilleman när vi bara var hemma på dagarna. Vi umgicks en del alla fyra; vi och pojkvännerna. Det funkade jättebra.
När det blev bestämt att vi skulle flytta isär, och att jag skulle flytta från huset, så blev hon orolig.
Hon var lite rädd att vi inte skulle umgås lika mkt nu när jag flyttade.
Jag hade nästan redan räknat med att det skulle bli som det är nu, men jag hoppades på ett annat slut mellan oss.
Jag hoppades att vi skulle kunna fortsätta umgås, nästan, som förut. För lite annorlunda skulle det juh bli, iom att vi båda inte längre "dejtade" en varsin av bröderna Andersson.
Men jag hoppades verkligen att vi fortfarande skulle kunna umgås som vänner.
Innan jag flyttade så pratade vi en del på facebook, det blev ofta missförstånd. Jag undrade varför. Hon svarade; "Jag undrar vems fel det är?" Jag kände direkt att det är mitt fel, eftersom jag är delaktig i att jag och A flyttat ifrån varann.
Men varför ska jag känna skuld i det? Jag gör det för att JAG ska må bättre. Jag gör det för att A ska må bättre. Jag gör det för att O ska må bättre.
Skulle jag fortsätta i ett dåligt förhållande, bara för att göra vissa andra glada? Ska jag behöva stanna i ett dåligt förhållande för att få behålla vissa vänner?
Jag trodde våran vänskap var starkare än så. Att vi skulle kunna umgås trots att jag inte längre är en del av familjen Andersson. Jag tycker det är skittrist att vi inte längre verkar kunna umgås, och detta pga att jag flyttat. Som det känns för mig iaf.
Nu när jag flyttat så märks det såå väl vilka som är ens riktiga vänner. Ni är inte många som jag räknar som mina riktiga vänner, men ni betyder otroligt mkt för mig och jag är såå glad att jag har er! Hoppas ni vet vilka ni är.
Tänker inte längre gräva ner mig i detta.
Jag är glad åt det jag har, och tänker inte sörja det jag inte har.
Publicerat den: 2009-11-05 kl 21:05:33 | Kommentera här! 3 st
Kommentarer
Angelica
Om hon väljer att avvisa dig som på grund av att du gör vad som krävs för att kunna må bra så kanske hon inte var nån vän trots allt? Och vilken tur att du fick reda på det redan nu så du kan fortsätta vårda dina bra relationer istället..
Maria
Lite som ovanstående skriver att det är ju bar att du nu vet vilka som är dina riktiga vänner, håll hårt i dem ist och strunta i dem som struntar i dig. Kram
Jessica
Synd att den perssonen beter sig så där,
Jag kommer alltid finnas här för dig ,även om vi ses väldigt sällan ser jag fortfarande dig som en av mina närmste vänner som jag litar på och jag hoppas du känner lika dant.