Dagen började väll iofs bra. Snöade. En massa. Gruvade mig för att ta ut vagnen och gå till jobbet. Så vi tog pulkan ist. Uppskattat.

Annars så har jag varit utan mat i stort sett hela dagen. Det var dock inte planerat att bli så.
Men lagom tills vi skulle gå hem så fick O en sån där skrik- och gråtattack. Ingenting alls var bra. Mamma/momma fixade lite gröt åt honom, för han kanske var hungrig. Jag var dock tveksam.
Han åt lite, men jag hade svårt att tro att det var därför han skrek.

Och mycket riktigt så fortsatte han sen. Blev lagomt stressad och irriterad. Blir lätt så när man är trött, hungrig och har en mensvärk utan dess like. Och när dessutom O låter som han håller på att dö.
Han blev lugn när han fick sätta sig i pulkan iaf. Han var lugn en stund när vi kommit hem.
Men sen bröt det ut igen.
Till slut somnade han. På min arm. I våran säng. För 2 timmar sedan.

Var hyfsat matt då.
Vi har iaf hunnit få i oss en god middag och nån folköl. Så just nu mår jag bara föööör gott.

Längtar tills nästa vecka. Då ska brorsan ta med mig ut på en springtur, på mitt initiativ.
Hans första kommentar var; "Men jag vill väll inte springa i din takt." Och då menade han på att jag springer långsamt. Eller att jag springer 10 minuter, sen vill jag gå osv. Men sån är jag faktiskt inte.
Jag har juh sprungit en del tidigare i mitt liv. Och då har man sprungit sträckor på närmare en mil. Utan att gå så mycket. Och nu till veckan så kommer det bli ungefär hälften så långt. Om ens det. Men jag tror utan tvekan att det kommer göra mig gott.

Hoppas dessutom på att brorsan kommer vara nöjd med min insats, så han vill ut och springa flera ggr. Är juh lite roligare att springa med sällskap, även fast man inte pratar med varandra.
Så nu ökade hoppet om att fixa till kroppen, en gång för alla.

Publicerat den: 2009-02-27 kl 21:20:12 | Kommentera här! 0 st