Vilken mardröm!
Senaste dagarna har jag varit ganska less på mina katter.
Dom har på kort tid tuggat sönder två mobilladdare för mig. Den ena kanske går att använda fortfarande, men den piper ganska kraftigt när man sätter den i väggen.
Den andra är helt av.
Beklagade mig ang detta för mamma igår. Hennes förslag var: sluta gnäll, eller skicka dom på avlivning.
Avlivning? Va? Nej nej nej.. Nog för att mina katter är förjävla stökiga, men jag önskar verkligen inte livet ur dom. Skulle aldrig kunna se dom i ögonen och veta att jag ser till att deras liv avslutas.
Visst att man skulle ha kunnat hitta nya hem åt dom, där dom kanske dessutom får vara ute. Men det känns heller inge kul, efs man inte vet vart dom hamnar och hur dom får det.
Inatt drömde jag att jag bodde i ett hyreshus på fjärde våningen. Jag hade mina älskade katter. På nåt sätt lyckades Lotta ta sig ut på balkongen, och ramlade/hoppade ner. Hon gick sönder totalt och innehållet låg på sidan om. Trots hennes skick så ringde jag vetrinären och berättade läget. Dom skulle komma dit, ungefär som en ambulans kommer till en olycksplats.
Men dom kom aldrig.
Jag lät Lotta ligga där. Hon levde fortfarande. Andades tungt. Hoppades fortfarande att det skulle finnas nån räddning för henne.
Slutligen insåg jag att nej hon är död.
La henne i en kattbur för att frakta bort henne. Hann aldrig så långt, för till slut vaknade hon till liv. Och ni kan gissa vad glad jag blev.
Sen vaknade jag, och var tvungen att titta överallt efter henne.
Älskar mina katter som mina barn. Även om jag har väldigt lite tid för dom, och att jag blir väldigt irriterad på dom väldigt ofta.
Men jag ska försöka bättra mig. För dom är mitt allt, precis som Oliver.
Dom har på kort tid tuggat sönder två mobilladdare för mig. Den ena kanske går att använda fortfarande, men den piper ganska kraftigt när man sätter den i väggen.
Den andra är helt av.
Beklagade mig ang detta för mamma igår. Hennes förslag var: sluta gnäll, eller skicka dom på avlivning.
Avlivning? Va? Nej nej nej.. Nog för att mina katter är förjävla stökiga, men jag önskar verkligen inte livet ur dom. Skulle aldrig kunna se dom i ögonen och veta att jag ser till att deras liv avslutas.
Visst att man skulle ha kunnat hitta nya hem åt dom, där dom kanske dessutom får vara ute. Men det känns heller inge kul, efs man inte vet vart dom hamnar och hur dom får det.
Inatt drömde jag att jag bodde i ett hyreshus på fjärde våningen. Jag hade mina älskade katter. På nåt sätt lyckades Lotta ta sig ut på balkongen, och ramlade/hoppade ner. Hon gick sönder totalt och innehållet låg på sidan om. Trots hennes skick så ringde jag vetrinären och berättade läget. Dom skulle komma dit, ungefär som en ambulans kommer till en olycksplats.
Men dom kom aldrig.
Jag lät Lotta ligga där. Hon levde fortfarande. Andades tungt. Hoppades fortfarande att det skulle finnas nån räddning för henne.
Slutligen insåg jag att nej hon är död.
La henne i en kattbur för att frakta bort henne. Hann aldrig så långt, för till slut vaknade hon till liv. Och ni kan gissa vad glad jag blev.
Sen vaknade jag, och var tvungen att titta överallt efter henne.
Älskar mina katter som mina barn. Även om jag har väldigt lite tid för dom, och att jag blir väldigt irriterad på dom väldigt ofta.
Men jag ska försöka bättra mig. För dom är mitt allt, precis som Oliver.
Publicerat den: 2010-03-27 kl 15:30:35 | Kommentera här! 1 st
Kommentarer
HelenaL
Känner precis likadant. Blir vansinnig på kiiiiisssse kisse kattjävlarna! Inom loppet av en vecka har jag vaknat 2 mornar med kattspya PÅ mej och i sängen. Findus tar sej friheten att spy på mej när jag sover. Supertrevligt!!!:/ Dom river ner och förstör allt.. gnäller och är jobbiga. Pappa sa även till mej idag "men ge bort dom då. å till ett ställe där dom kan få va ute". Aldrig i livet känner jag! Älskar dom över allt annat, men avskyr deras sätt att bete sej.. Men skulle inte kunna va utan dom ändå:)